Klart nöjd

Liksom, jag gjorde allt rätt igår. Jag drack till det var en och en halv timme kvar. Kom inte för tidigt till Östermalms IP. Jag stod i skuggan så länge som möjligt. Det var trångt att ta sig tillbaks in i startfållan när starten skulle gå och jag gick lite framåt. Jag hamnade längst bak i startgruppen framför. Man var tvungen att gå hela vägen fram till linjen men då släppte det och vi kunde börja jogga. När vi kom till en kilometer sprang jag vid farthållarna och det konstaterades att vi var prick på tiden. Varmt var det och på Djurdårn var det varmast, tycker jag. Det kändes lite för långt till första vätskekontrollen och där hade de inte packat upp allt än så det blev alldeles för trångt. Allt kändes dock bra. Vid Strandvägen försökte alla få svalka under träden och då dammade det rejält, det blev nästan svårt att andas. Jag följde farthållarna slaviskt, vi var ett litet gäng som snackade en del. Men efter västerbron första varvet splittrades de upp jag hamnade med en av dem som kroknade. Flaggan lutade mer och mer framåt. Jag drog på lite och kom i kapp, han drog på ytterligare för att ansluta till den förste. Det var ansträngande och vid tjugo kilometer kände jag de första trötthetstecknen men jag repade mig fort. Vi var samlade kring halvmaran och låg då före på mitt schema men farthållarna var inte nöjde för de hade order att hålla tiden från skottet och inte netto. Tillslut var det bara en farthållare kvar. Farten kändes lite för hög men jag tänkte att det är lika bra att hänga så länge jag orkar. På Skeppsbron blev jag tvungen att släppa och sen var det tungt mest hela vägen. Jag stannade längre och längre vid kontrollerna och det blev svårare och svårare att starta. Men det var inte lika illa som förra året så jag rabblade för mig själv: Du orkar, det är lugnt. Jag stannade och fick gurka och äpple vid gurkståndet och fick kraft av att äckelsmaken försvann ur munnen. Efter det drack jag bara vatten, nej föresten, jag drack kaffe också. Det var gott och gav kraft. På Flemminggatan stod Åsa och Dennis, jag var trött. Efter det fick jag ont också. Och ibland visste jag inte var jag var. Jag skyllde det på att jag inte hittar på Östermalm men såhär efteråt fattar jag att det var för att jag var utmattad. När man springer bakom stadion känns det som om vägen aldrig tar slut. Jag förstår inte heller hur folk kan spurta? Det är för mig obegripligt! Efter målgång ville jag bara spy tills jag hade lega i badet i en kvart ungefär. Sen kändes allt ok igen, typ. Bara lite kramp vid träffen på Arizona pizzan och när jag skulle lägga mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0