Tomas Å

Jag och kollegan Paula gjode ett hembesök igår. På vägen tillbaks, utanför Magnus Ladusås Hotelhem stod vakten och petade på en kvinna som jag trodde noddade av överdos.  Hon satt på en parkbänk bredvid entrén. Jag tänkte att hon var amfetaminist som överdoserat benso. Kvinnan var mycket mager och hoprullad i tät fosterställning. Benen stack ut i ned mot marken och huvudet vilade onaturligt högt på låren. Såhär efteråt tänker jag att alla muskler var totalt avslappnade. Hon rörde sig inte och jag sa åt honom att han måste ringa ambulans. Han svarade med ett osäkert nej, att det inte behövdes.  Jag ringde ändå. När de svarade talade jag om vad jag såg, allt var kaos. Jag bad vakten resa henne jag såg jag att hon var död. Jag blev vettskrämd och kunde inte se på henne.  Jag tänkte typ bara på att jag kommer att få mardrömmar av den synen. Larmoperatören frågade om hon andades, alla kollade och frågade varandra om hon gjorde det. Det gjorde hon inte, enades vi om. Fler hade dykt upp, säkert tio personer. Nån, vakten tror jag kände att hon i alla fall var varm. Vi la henne på sidan på bänken. Operatören frågade om nån kunde hjärträddning. Detta var första gången jag förnekade det, jag var typ äcklad och rädd och ville att nån annan skulle ta det ansvaret. Jag tänkter nog att jag aldrig skulle ge en gammal pundare mun mot munmetoden. En liten stund senare la  i alla fall jag och vakten henne på marken i syfte att se om hon hade puls. Jag stod över henne. Hennes bak stödde mot mina ben när vi fått henne i framstupa sidoläge. Jag såg att hon hade löss i håret. Hennes ögon var halvöppna och mörkt grå av död, hennes mun trutade som ett dibarns, hon dreglade lite. Lite senare tvingade jag mig, jag ville inte, att sätta mitt långfinger på hennes hals för att ta pulsen. Jag kände äckel, jag såg för mitt inre att jag gav henne hjärtmassage (jag vet hur man skall göra) men äcklades ännu mer av bilden av att jag därigenom bröt hennes revben. Jag kände ingen puls. Nu när jag kommit över gränsen att röra hennes bara hud kunde jag känna noga.  Jag var i stort sett säker på att jag inte kände någon puls. Jag ljög för mig själv i tanken att det nog var bäst att inte göra hjärtmassage om jag kanske missat att hon verkligen hade puls och därför kanske döda henne. Jag hade ett svepskäl till som egentligen var ett argument som borde ökat sannolikheten för att jag skulle handla, rutinen vid hjärträddning har ändrats sen jag sist gick kursen: numer jag han inte göra inblåsningar med mun mor munmetoden, nu gör man bara hjärtmassage. Jag reste mig och frågade runtomkring om någon kunde hjärträddning, alla nekade och jag med för andra gången. Sen såg jag till att hon låg stadigt och började kolla runt efter ambulansen. När jag hörde den gick jag ut i gatan för att visa var vi var. Lättad över att proffsen kommit ställde jag mig i bakgrunden och fick då se Vilma som jobbar på stödboendet där stå och gråta. Hon kände damen, jag skämdes... När vi kom tillbaks till jobbet snackade vi om det hela eftermiddagen... jag skyllde inte på nått när jag berättade att jag inte gett hjärtmassage. Alla var stödjande. Senare ringde ambulanspersonalen för de behövde hjälp med identifieringen. Jag visste inte vem hon var men gav de numret till Vilma. De berättade att de då fått igång hjärtat och att hon levde då. "än så länge". De sa att hon hade KOL och troligen dött av det. Det var en lättnad. Min skuld försvann för ett tag och jag var istället lite stolt för att jag så rådigt fått dit ambulansen. När jag kom hem sen fick jag veta av Åsa att hon avlidit. Hon var en av deras hemvårdspatienter.

Jag har ingen skuld i kvinnans död, eller? Jag vet inte.  Även om jag gjort hjärträddning är det troligt att hon dött ändå. Andra runt omkring gjorde mycket mindre än jag. Det gör det inte lättare att tänka så för jag vet hur man gör hjärtmassage och gjorde inte det. Jag skäms och ser ofta hennes döda ansikte framför mig. En sak är säker: Jag borde gjort hjärtmassage. Jag gjorde inte det. Det är min skuld.

Jag ska inte älta detta, nästa gång kommer jag att ge hjärtmassage. Jag vet det.