Tomas Å

Första gången jag var på Kvarnen var för mycket länge sedan. Då hade de grönvita soltak över borden, servitriserna var runda, bistra damer med grönvita västar i robust nylon. Baren var inne under glashuven i hörnet men där fick man inte stå. Min kompis Christian tog med mig dit och drog några historier om ställets legender. Jag minns inte men jag antar att jag var imponerad. Sen stängde de och öppnade lyxrestaurang där under nått annat namn. Jag var nog inte tillbaks många gånger förrän på nittiotalet. Då gick vi ofta dit efter stängning på Kristallen. Det var trivsamt att stå i kön och pokulera, ibland köpte vi bullar i bageriet i hörnet av Björnsan. Dörrvakten har jag glömt namnet på men han var typ sjutton år sas det och en gång slängde han ut den snällaste tjejen i vårt sällskap. Hon fick därefter rykte om sig att vara slagskämpe. Runt stängning kunde stämningen bli totalhög lixom. Det var lätt att prata med folk? Bob Hund gjorde svinbra spelningar där och i källaren repade This Perfect Day, Magnus och Balsam var bartendrar och alla tjejer var jättesnygga, jag lovar. Man kunde köpa Revolutionsöl med Marx och Åkejävel i medaljerna. Men maten var skitdålig. Jag har inte ätit god mat någon enda gång på kvarnen innan de öppnade paviljongen på Medis. En gång tog jag en matjessillmacka för att jag tänkte att de inte kunde sabba det men den var inte god den heller. Efter ombyggnaden skulle käket bli bättre men det tycker inte jag. Nu har jag inte varit där på över ett år och jag saknar det inte.

Jag fick just veta att en klient som jag träffade första gången när jag jobbade på häktet 2004 har dött. Jag gjorde anmälan till familjeenheten i somras för att jag fick vet att han bodde hos en tjej med barn. Han var sen aktuell hos mig en kort tid men jag avsade mig ärendet då han förlorade förtroendet för mig efter anmälan. När jag sett honom har han inte varit i gott skick. Dödsorsaken är ännu inte fastställd men jag misstänker överdos eller infektion. Det är inte kul när klienter dör. Men jag tänker mest på barnen i familjen. Hennes minsta går i tvåan.

Han blev nekad metadonbehandling av MBAB. Vi erbjöd honom drogfri behandling men han ville inte ha det. Frågan om är om man skall göra en Lex Saraanmälan mot MBAB.

Det verkar som om kommunal fick ett riktigt bra avtal, 13,8 procent på tre år med jämställdhetspott. Lägstanivån blir 15300 vilket fortfarande är lågt men kommunal verkar nöjda. Jag funderar på vad jag skall begära? Förra året kröp jag det kan jag inte göra i år.

I eftermiddag drar vi ut med Kapten Morgan! Det skall bli så jädra skönt. Hoppas inte motorn pajar igen bara. Stabbe har förstärk svetsarna med bandjärn! Dennis bjöd med Rasmus men han fick inte för sin mor.

Jag skall skolka lite kring lunch för att hinna träna lite rejälare då jag missar sista långpasset. Lite orolig för all missad träning är jag allt.

Kapten Morgan (klicka)

Flyttning hela dan idag. Som tur var hade vi handledning på förmiddagen annars hade jag blitt tokig. Det går inte att jobba utan telefon och dator. När jag kom vid halv åtta flyttade jag mina blommor sen var jag sysslolös. Jag tog en cykeltur innan handledningen och svettade ner tröjan. Efter lunch och träning flyttade jag mina lådor själv och datorn. Jag orkade inte vänta på flyttgubbarna. De har en del att göra, det är typ trehundra kontorsrum som skall byta plats. Vi har fått stränga order att inte ta med annat än vår stol och dator i möbelväg. När jag hade installerat datorn ringde en handläggare från frivården och ville ha en akutansvarsförbindelse (beslut om att vi tar över kostnad för behandlingsplacering efter villkorlig frigivning). Jag kunde inte installera den nya skrivaren men fann efter lite svettningar över att jag inte kunde få ut dokumentet på papper att de skrevs ut på vår gamla skrivare en trappa upp.

Lite lättstött är Reinfeldt också tycker jag. Vatten skadar inte. Fegt av tv att inte sända det.

med att skriva, träna eller nått annat än jobb och  barnkalas nu! Dennis fyllde igår, Catja på måndag. Vi har organiserat så att vi tog släkten i söndags, Dennis klass igår och Catjas "tjejmiddag" I kväll. Det är kul men mycket arbetsamt. På Dennis kalas igår åt de upp allt, jag menar allt. Det har inte hänt tidigare annars brukar man ha tårtan bara för tillsyn på barnkalas. De brukar inte äta upp den. Dessutom hade de käkat upp 25 portioner pizza innan.  

Vår nya chef hade bjudit in till frukost med information om sammanslagningen på Hilton Slussen i morse. Jag hade tänkt njuta, igår hade jag även planer på att typ ta en löprunda innan och låna duschen där och komma med blött hår och slå mig ned vid vit duk och stor frukostbuffé. Vilken besvikelse det blev när jag begrep att vi fick en ostfralla stående i foajén utanför deras aula. Det kändes inte lyxigt alls mer som en campingfrukost. Nya chefen är kryssad för mig för all framtid. Det blir i stort sett omöjligt för henne att kontra detta.

Bushs lilla Chihuahua kommer hem till och slickar undergivet husse på handen, får en klapp bakom örat. sen viftar han stolt på svansen.  När jag hörde i morse på radion at Reinfeldt inte vågat ta upp Irakkriget med honom skäms jag över att vara svensk. Vilken ynklig och svag statsminister vi har. Sverige har med hans miserabla insats visat att vi inte längre tal ställning för de svaga i världen. Vi väljer att svansa inför makten. USCH

Men jag är bjuden på hotellfrukost av nya chefen idag så jag glömmer politiken och skall njuta i fulla drag av lyxen.

Jag läser i tidningen idag att vi har en liten epidemi av HIV-smitta bland narkomaner. Det är dags för sprutbyte i Stockholm. Resultaten av kontrollerade försök med sprutbyte är vad jag förstår inte entydiga, det går inte klart att visa att de hindrar HIV-spridning. De hindrar inte spridning av Hepatit C. Men jag tycker ändå att vi nu bör införa sprutbyte här. Allt annat vore omoraliskt. Det är andra gången på 2000-talet vi fått stora spridningar av HIV. Och kan vi kanske hindra några av de som riskerar smitta att få det så är det omoraliskt att inte försöka. Den svenska narkotikapolitiken är ideologiskt styrd. Det innebär ibland att narkomaner offras. Jag har inga bevis för att det sker nu men risken finns... det känns mycket obehagligt.

Jag var hos tandläkaren i morse, noll hål! Det blir jag alltid lika glad över för jag är livrädd för borren.

Dennis är sjuk sen i lördags varpå jag fått sitta inne med honom hela helgen för Åsa jobbade. Han har haft hög feber och var vit i halsen. Troligen halsfluss tänkte jag men gick inte till akuten. Åsa gjorde det idag och fick penicillin såklart.

Igår gjorde jag ett svinbra långpass på 2 timmar 59 minuter och 32 sekunder. Det gick oerhört lätt och jag blev inte dötrött sista halvtimmen som jag brukar. Det är blomdoft överallt nu utom när jag sprang under Essingeleden och på Centralbron som nu har öppnats för gående från Riddarholmen. Efter långt om länge. Nu blommar, Hägg så tungt att träden bryts om det kommer regn, Körsbär, Syren, Kastanjer med halvmeterhöga facklor och massa annat som jag inte känner namnen på. PÅ Långholmen dör man nästan av naturupplevelsen och fågelkvittret. Jag hörde inte näktergalen igår. Jag undrar om nån är där i år. Det var nog lite för tidigt på kvällen. Kanske jag springer senare idag och kollar, eller lyssnar? Det är den bästa tiden nu! Det blev 28,5 kilometer men jag hade egentligen velat komma lite längre. Men jag måste vara nöjd med det för jag klarade att hålla pulsen under 155 och har mycket bättre fart nu än i vintras. Maran kommer att gå bra!?

Missbruksvård med garanti är nog bra. I dagens DN berättas om Liljeholmens stadsdel som skall införa garanti om vård inom två månader. De säger också att de är näst störst i stan vad gäller antalet missbrukare vilket jag inbillar mig är en överdrift. Jag tror vi är störts, vi har typ femhundra klienter efter sammanslagningen. I vilket fall?

Vi har nästan inga problem att klara två månader från ansökan till behandling. Oftast går det snabbare. Värre är det med medicinbehandling mot opiatberoende. Där är klienterna helt i händerna på Maria Beroendecentrum AKTIEBOLAG (MBAB), med miljonvinster i sikte. De springer inte benen av sig vare sig vad gäller att snabbt få folk i behandling eller att planera med oss. De tänker mer på att springa till banken för att spendera skattepengar! (rätt grov generalisering men ibland känns det så i ?samarbete? med MBAB).

Idag är fritids stängt och jag hade Dennis här på morgonen innan skolan. Jag skall tillbaks och hämta honom vid tolv fast jag skall försöka få med honom hem till nån kompis kanske man kan jobba hela eftermiddagen ändå. Jag har snormycket att göra. Hade jag bara haft lite framförhållning hade morsan säkert ställt upp. Jag tenderar glömma det.

Härligt att Mikael Wiehe, den gamle hippin passade på att ge pölsefaschisterna och kungafamiljerna lite obehag i magen.

Högskoleverkets granskning av psykoterapiutbildningar chockade mig, fjorton utbildningar riskerar att bli av med examinationsrätten. . Va tusan, här tänker jag betala 110 000 kronor på en utbildning och så är den kanske värdo! Jag surfade snabbt in på Högskoleverkets sammanfattning och fick veta att Karolinska institutet är en av fyra som inte får kritik. PUH! Jag har precis blivit antagen till grundutbildningen (f.d. steg 1) i psykoterapi där. I och för sig är det legitimeringskurserna som har blivit granskade. Jag känner mig tacksam.

Persongrisen visar sin sanna sida fullt ut. Han är helt enkelt en girigbuk helt utan lojalitet mot några idéer eller människor över huvud taget. Vafan, man borde kunna spärra in honom för att han riskerar att läcka statshemligheter! Usch och fy, fast egentligen tycker jag synd om honom. Det är synd om honom... NOOT.

Gruvstrejken är inte bra, tycker jag. Arbetarna har rätt i att LKAB har råd med högre löner till dem men det vore mer rättvist att de 10 miljarderna som finns i LKAB:s kassa användes till samhällsinvesteringar istället. Gruvarbetarna har 27000 i månaden men vill ha 31000, det sticker i ögonen på låglönegrupper (läs kvinnor) inom LO att de strejkar. Det är en lyxstrejk helt enkelt. Jag minns när läkarna strejkade. Det var lika illa det.  Detta splittrar dessutom vänstern, eller kanske det visar på motysättningar vi försöker skyla över?

Socialstyrelsen är på vårt kontor för att granska våra LVM-anmälningar från 2005. Chefen har varit svinnervig i flera veckor, kollegorna stegrande fram till nu. De sitter i bogruppens rum med 51 akter som de går igenom, alla anmälda 2005 (så många vi kunnat spåra). Anledningen till granskningen är att vi så sällan ansöker om vård hos länsrätten. Här har vi ett problem, vi tycker att vi är duktiga och sparsamma om vi har is i magen och motiverar till frivilliga insatser men samhällsdebatten just nu går åt rakt motsatt håll. Mer tvångsvård ska det va. 

I vilket fall så  har jag den turen att jag var sjukskriven i början av 05 och sen hade jag inga anmälningar, för jag hade så få klienter. Jag slipper oroa mig.  Igår när jag hade jouren kom en av granskarna in till mig och frågade efter en kollega. Jag gick och hämtade han. Han trodde jag skämta när jag sa att granskarna ville träffa honom. En kvart senare kom han tillbaks och var blöt i svett, jag ovar.  Vi skämta om det hela dan och han sa att han nog blir av med jobbet för att en ASI-intervju fattades i akten. Chefen har likaså uttrykt oro för att få sparken för Katarina-Sofias chef fick gå efter granskning härom året. Vi som enhet, och chefen i synnerhet är här i en klämma av moment 22-karraktär. Vi ses som skitaduktiga av vår nämnd om vi håller vårdkostnader nere och klarar budget eller vi måste hålla budget till varje pris. Men får vi granskning från tillsynsmyndigheten (länsstyrelsen) som inte har nån förståelse för budget alls ligger vi illa till? Klientetsiskt är detta ett mindre problem tycker jag. Vi har aldrig avstått att tillhandahålla nödvändig vård av budgetskäl.

Vaknade nervig vid halv åtta... Sakta frukostrutiner och plockade ihop grejerna. Åsa skulle kuta hon med. Vid tio skickade vi ut ungarna så vi fick en lugn stund. När vi kom dit träffade vi Johan *2. Johan kollega som snackar mycket och Johan handledare som alltid är nöjd. Jag försökte ta mig längre fram än förra året men det blev trängsel ändå men det stannade inte i backarna på samma sätt som förra året. Jag tog typ slut efter fyra km och förlorade lite självförtroende. Sen gick det lite bättre men det var som om jag inte hade chansen. Pulsklockan visade medelfart på 12.1 kilometer i timmen fram till 8 kilometer så jag borde nog ha klarat det. Men psyket räckte inte till. Sista tre kollade jag aldrig klockan för jag ville fokusera på löpningen och fick en jättejobbig men euforisk löpning. Nästan som första gången jag sprang Hässelbyloppet. I mål sa min klocka ca 1:01:40 för jag glömde knäppa av den på mållinjen. Men på hemsidan står det nu 1:02:32. Det är uppenbarligen nått fel på tidsredovisningen. Efteråt fikade vi vår matsäck tillsammans med Johan kollega som är rädd för tystnad (mer än jag). Och rätt var det var kom PulsMagnum och han hade fått medalj fast han kom 8 sekunder för sent. Det sved att se alla med medaljer efteråt. Johan kollega sa att det var som ?ett omvänt stigma?. Mycket bra dag. Jag blev i alla fall bäst på jobbet.


Jag; Johan kollega och Åsa (foto Dennis)

Det var oväntat att revisorerna skulle slå ned på försäljningen av tegelhuset i Fatbursparken? NOOT. Hurihelvete kan stadshuset vara så puckade att de säljer en villa med tomt i en av stans centralaste parker? Hurihelvete kan de dessutom vara så ännu mer puckade att de säljer det för kanske femton procent av dess värde. Gubben som köpte det fick det för en och en halv miljon men han har redan sagt att han skall sälja det för 25 miljoner! Han har nog nån släkting eller så har han gjort upp med ansvarig politiker om att dela på vinsten.


I morgon Springcross. Jag är laddad för medalj. Förra året missade jag en med 56 sekunder.  Jag är orolig att jag inte klarar den i år heller . Igår sprang jag 5*1000 med snitt typ 4:20, för att klara medalj måste man snitta 5 minuter! Det kan kanske gå men jag känner mig osäker, med dåligt självförtroende....    ÄH, det ska nog gå!

Snubben, sossen och tvättmaskinsförsäljaren har gett upp rebeleriet nu? Vår egen folkhemsromantiker har gått vidare i karriären. Jag tror nog det är bra. Men jag kommer alltid att vara tacksam för alla betraktelser och lärdomar jag fått av Latin Kings framförallt för "Blend dom" det är en av   Sveriges ballaste låtar genom tiderna.

Dogge ger oss bra tankar ibland. "Jag är född i Sverige och mamma heter Birgitta. Samma familjesituation som kungabarnen men jag tror att folk anser dem vara mer svenska än mig. Det är farligt för Sverige att inte ta vara på erfarenheterna i skuggan av betongen. Barnen i förorten ska vara lika stolta som andra barn när svenska flaggan hissas. "

Tack Latin Kings

Jag fick sömnmedicin när jag inte sov ett dugg när jag krisade för ett par år sen. Det var Lergigan som inte skulle vara vanebildande. Jag blev krokad direkt och beroende på en gång. "kan man sova så här bra?" Det var som en uppenbarelse, jag hade liksom inte sovit så nån gång under hela mitt liv. Men efter nått halvår kände jag, eller egentligen direkt, att jag inte vill vara beroende av kemiska preparat. Jag har tidigare slutat med snus. Jag ville inte fortsätta med mediciner hela livet. Av vår handledare på jobbet fick jag tipset att det finns sömnterapi på nätet. Jag fick min arbetsgivare att betala avgiften (typ 1500 spänn) och började. Det hela gick ut på: registrering, restriktion, hygien och att man fick lära sig tekniker för avslappning, att tänka annorlunda. För mig funkade det utmärkt, den viktigaste tekniken jag lärde mig var att kliva upp när jag inte kan sova. Det funkar för mig. Kolla DN

Kanske lite obegripligt?

Jag drar det lite kort en sak i taget:

Registrering var att jag fick skriva upp hur mycket jag sov, hur många gånger jag vaknat etc. bara det var nyttigt för jag lärde mig att jag sov mer än jag trodde.

Restriktion var att utifrån registreringen inte gå och lägga mig tidigare än jag kunde väntas sova. Exempelvis blev det efter första veckans kartläggning sovtid på fem timmar. Alltså fick jag inte lägga mig före klockan ett när jag skulle gå upp klockan sex. Det tvingade in mig i vanan att sova i sängen.

Hygien var att inte använda sängen till annat än att sova och ha sex i. Jag åtog mig att inte ligga vaken mer än trettio minuter, att inte se på tv i den, att inte äta där etc. Det påstås ?betinga? sängen till sömn och inte till oro at inte sova, typ.

Terkniker som jag direkt gillade för att de funkar för mig är. Att kliva upp efter trettio minuters sömnlöshet. Det lärde mig skillnaden mellan trötthet och sömnighet.  Att testa tankar funkar också för mig. Jag tenderar att katastroftänka: somnar jag inte nu går hela dagen åt helvete i morgon, men testar jag den finner jag att jag oftast funkar rätt bra fast jag sovit dåligt. Att räkna ett sov, två sov, tre sov? ett sov, två sov, tre sov? för att få stopp på tankarna och att inte planera inför framtiden sånt jag ändå inte kan ordna två på natten. Och så vidare.

Nu sover jag helt okej. Jag praktiserar ofta detta och det funkar. Typ en gång i veckan går jag upp på natten, sätter mig vid köksbordet och läser. Vid första gäsp (som är signal för mig att jag är sömnig) går jag och lägger mig igen.

Klicka till ett riktigt fackförbund.

Mitt parti, klicka.

Bästa helgen på året! Idag demonstrerar vi. Klockan 12 på Medis.