Tomas Å

Einsurzende Neubauten fick en femma av Johanna Paulsson i DN nu på morgonen. Jag hade missat totalt att det skulle komma en platta nu. Lite skäms jag men ska kompensera mig med att det blir den typ andra platttan jag betalar för i år.

Sen var det ju bra som bara den att Stureplansprofilerna blev inlåsta ordentligt. Vad jag förstår kommer domen att bli vägledande på så sätt att det är den första som slår fast att man får säga nej när som helst under ett förlopp. Det var på tiden!

Bilder från Italien.

Jag och Dennis sprang i morse. Vi träffade Kajsa på dagisgården. Det är alltid kul att springa med Dennis. För att få med honom ut blev jag tvungen att lova gå med honom till skejtbårdsaffären i skatteskrapan. Vi hade med oss skejtarna och hjälmarna. Vi köpte nya gummin till Dennis sen fick jag med honom till Björnsan. Det var ännu roligare. Jag har inte fejkat eller vänt i ramp på tjugo år, tror jag men efter en stund gick det riktigt fint. Man blir jättelycklig av att skejta, jag lovar. Vi var kvar i flera timmar. Smågrabbarna gillar min antikverade bräda. Några norrlänningar var rätt snajdiga men satte färre och färre trix ju fler pilsner de halsade. Dempa åkte litegrann. Vi ska dit i morgon igen hoppas jag. Jag har två sår på ena smalbenet, ont i knäet och fotleden efter tre ordentliga vurpor. Lite ont i vänster handled också... men jättelycklig!

Jag snackade med Malin i telefonen igår. Hon varnade mig för mina stressymtom. "Du vet inte när du kommer att krascha". Jag sa att det visste jag visst för jag tror att jag känner igen mig om det är på väg. Hon sa, "Det gör du inte alls för varje gång är det nått nytt okänt som drar en över kanten".              Hon har nog rätt? Jag skall softa ner och eventuellt ta ledigt några dar.

Sen var det Killers. Lite folk och avslaget. Bandet var fullt med vikarier, Ruskträsk på sax och nån Gunnar på leadgitarr men det gjorde inget för de viktigaste var där; Anders och Goran. Det sades att gästerna ringt sig sjuka och att de frånvarande var i tyskland på tubsockskonvent och sålde Moneybrother. Efter några låtar sa Viktor att de kommit till dagens etiopiska avdelning och så drog de igång typ den värsta jammet jag hört med dem. Goran blåste så hattarna flög av. Efter det var publiken och bandet i extas nästan, alla utom Whales. Han är beroende av att publiken svarar ordentligt. Vikgitarren var bra men lite för mycket ego och krävde för mycket utrymme. Det var kul i två låtar men sen tröttnade i alla fall jag på honom. Anna Maria gjorde svinbra tolkning av "woman in love" men den passar inte killers och Åsa blev svårt provocerad av den och henne. "Hon som vart med i Propaganda borde inte nedlåta sig till såna backlaschlåtar" var min tolkning av hennes budskap. Men vafan de flesta killerslåtarna är kärleksånger på patriarkatiska heteroteman, eller?



 Nu drar jag till  KI, sen åker jag inte till jobbet efter det.

Fick ett sms om att alla ska ha på sig röd tröja i morgon för att solidarisera sig med Burmas folk.

Jag vaknade vid fyra av dröm om kvinnan som dog. Det var inte kul.  Sen somnade jag inte fast jag satt i köket och läste tidningen tills jag höll på att gäspa ihjäl mig. Jag har nästan utvecklat en spegelfobi på nätterna. Det är spökligt att kolla i stora spegeln på garderoben i hallen. Det blev förvärrat efter ett avsnitt med spökjägarna på tv 4 som handlade om ett monster i spegeln. Jag märker att jag undviker spegeln när jag hämtar tidningen i mörkret. Det är det som är felet. Jag får lov att exponera mig.

Jag bokade resa till Dianovacentret i Italien idag. Det ska bli kul.

Gamla bilder som inte lagts in

Jag och kollegan Paula gjode ett hembesök igår. På vägen tillbaks, utanför Magnus Ladusås Hotelhem stod vakten och petade på en kvinna som jag trodde noddade av överdos.  Hon satt på en parkbänk bredvid entrén. Jag tänkte att hon var amfetaminist som överdoserat benso. Kvinnan var mycket mager och hoprullad i tät fosterställning. Benen stack ut i ned mot marken och huvudet vilade onaturligt högt på låren. Såhär efteråt tänker jag att alla muskler var totalt avslappnade. Hon rörde sig inte och jag sa åt honom att han måste ringa ambulans. Han svarade med ett osäkert nej, att det inte behövdes.  Jag ringde ändå. När de svarade talade jag om vad jag såg, allt var kaos. Jag bad vakten resa henne jag såg jag att hon var död. Jag blev vettskrämd och kunde inte se på henne.  Jag tänkte typ bara på att jag kommer att få mardrömmar av den synen. Larmoperatören frågade om hon andades, alla kollade och frågade varandra om hon gjorde det. Det gjorde hon inte, enades vi om. Fler hade dykt upp, säkert tio personer. Nån, vakten tror jag kände att hon i alla fall var varm. Vi la henne på sidan på bänken. Operatören frågade om nån kunde hjärträddning. Detta var första gången jag förnekade det, jag var typ äcklad och rädd och ville att nån annan skulle ta det ansvaret. Jag tänkter nog att jag aldrig skulle ge en gammal pundare mun mot munmetoden. En liten stund senare la  i alla fall jag och vakten henne på marken i syfte att se om hon hade puls. Jag stod över henne. Hennes bak stödde mot mina ben när vi fått henne i framstupa sidoläge. Jag såg att hon hade löss i håret. Hennes ögon var halvöppna och mörkt grå av död, hennes mun trutade som ett dibarns, hon dreglade lite. Lite senare tvingade jag mig, jag ville inte, att sätta mitt långfinger på hennes hals för att ta pulsen. Jag kände äckel, jag såg för mitt inre att jag gav henne hjärtmassage (jag vet hur man skall göra) men äcklades ännu mer av bilden av att jag därigenom bröt hennes revben. Jag kände ingen puls. Nu när jag kommit över gränsen att röra hennes bara hud kunde jag känna noga.  Jag var i stort sett säker på att jag inte kände någon puls. Jag ljög för mig själv i tanken att det nog var bäst att inte göra hjärtmassage om jag kanske missat att hon verkligen hade puls och därför kanske döda henne. Jag hade ett svepskäl till som egentligen var ett argument som borde ökat sannolikheten för att jag skulle handla, rutinen vid hjärträddning har ändrats sen jag sist gick kursen: numer jag han inte göra inblåsningar med mun mor munmetoden, nu gör man bara hjärtmassage. Jag reste mig och frågade runtomkring om någon kunde hjärträddning, alla nekade och jag med för andra gången. Sen såg jag till att hon låg stadigt och började kolla runt efter ambulansen. När jag hörde den gick jag ut i gatan för att visa var vi var. Lättad över att proffsen kommit ställde jag mig i bakgrunden och fick då se Vilma som jobbar på stödboendet där stå och gråta. Hon kände damen, jag skämdes... När vi kom tillbaks till jobbet snackade vi om det hela eftermiddagen... jag skyllde inte på nått när jag berättade att jag inte gett hjärtmassage. Alla var stödjande. Senare ringde ambulanspersonalen för de behövde hjälp med identifieringen. Jag visste inte vem hon var men gav de numret till Vilma. De berättade att de då fått igång hjärtat och att hon levde då. "än så länge". De sa att hon hade KOL och troligen dött av det. Det var en lättnad. Min skuld försvann för ett tag och jag var istället lite stolt för att jag så rådigt fått dit ambulansen. När jag kom hem sen fick jag veta av Åsa att hon avlidit. Hon var en av deras hemvårdspatienter.

Jag har ingen skuld i kvinnans död, eller? Jag vet inte.  Även om jag gjort hjärträddning är det troligt att hon dött ändå. Andra runt omkring gjorde mycket mindre än jag. Det gör det inte lättare att tänka så för jag vet hur man gör hjärtmassage och gjorde inte det. Jag skäms och ser ofta hennes döda ansikte framför mig. En sak är säker: Jag borde gjort hjärtmassage. Jag gjorde inte det. Det är min skuld.

Jag ska inte älta detta, nästa gång kommer jag att ge hjärtmassage. Jag vet det.

Igår när jag hoppa på cykeln för att ge mig av till KI sprack jeansen upp lite grann  i grenen. De fick funka över dan. I morse när jag leta efter nya brallor upptäckte jag att jag bara har två par jeans som jag kan ha på jobbet. Och de är likadana!

Jag somnade. Sen cyklade jag och Dennis till Vitan och allsångade med Åsa och Årstagänget. Catja försvann efter bion och det gick naturligtvis inte att nå hennes mobil.

Igår åkte jag till Söderhamn med en klient och två kollegor, Selfhelpkliniken. Vi blev sena hem och jag tog världsrekord på att åka från jobbet , äta middag, ta på jobbarbyxor och åka till SBK. 29 minuter, på cykel. Sen spika vi läkt hela kvällen vilket var både kul och vilsamt. När jag cykla hem utan lyse körde jag nästan in i buskarna vid Hammarbybacke. Jag lämnade jobbet med huvudvärk men den gick bort när vi spikade. Men sen vaknade jag med huvudvärk igen. Jag drack vatten vilket inte funkade. Jag åt frukost med det funkade inte heller. Jag tog piller och det funkade inte!  Mitt besök innan lunch kom inte och jag drog till Forsgrenska och sprang 7 kilometer på bandet. Då! gick huvudvärken bort. Abstinens efter en vecka utan träning! Jag skall verkligen försöka lägga in lite träning i fortsättningen. Det är så belönande.

I morgon partaj!

Vi sket i Killers igår och gick på bio istället.  Åsa blev jätteglad när jag föreslog det. Hon hade ingen lust alls. Hon antydde att hon tröttnat helt och hållet på Killers. "Vi är för gamla", sa hon. Jag blir orolig, jag tycker inte att vi är för gamla för dans och musik. Sen när filmen började startade den med 54 was my number med Toots och då ångrade jag mig. Vi borde gått... Men filmen var jättebra, stark. Den ska ju vara realistisk och jag tror att den var det. Det var bara det att skinsen var "överstylade" eller vad man ska säga? Det fanns inga punkare eller "brittssons" som hängde med gänget. Bara några boy georgefans och de såg mer ut som såna här 00-tals mangaungar. Oj! Nu blev jag messersmithig så det stänker. Film är film och det var en bra film. Nu kommer säkert en våg av original skins bland femtonåringarna. Det tycker jag vore bra. Fler redskins!